Får aldrig sova

Somnar jag så drömmer jag jobbiga drömmar och då vaknar jag - när jag har vaknat kommer allt skit över mig igen och då gråter jag. Jag känner mig helt utmattad och förstår fortfarande inte vad det är för fel. Jag skulle kunna stå i ett rum fullt med folk och ändå känna mig ensam. Har jag själv satt mig i den här situationen? Jag fattar inte... Allt är bara hopplöst och meningslöst.

Varför är det så jobbigt att ställa upp på mig?

Jag förstår inte det... Är jag nåt freak eller? Varför flyr alla när jag mår dåligt? Messade den jag behöver som mest just nu och det var kalla handen där. "Tyvärr, upptagen" Ja, självklart... Det kanske inte är så konstigt att jag drar mig för att be om hjälp, jag vet ju ändå vad svaret blir. Ändå kan man inte låta bli att hoppas att nåt ska ändras, att nån lyssnar på en och ställer upp. Jag vet inte, jag kanske är ett lost case?

Nu sitter jag här - har försökt göra mig lite fin, klätt upp mig, fixat håret och sminkat mig snyggt och så rinner tårarna... Fan för mitt liv! Jag hatar att må såhär!
Har fått så många knivar i ryggen genom åren då jag öppnat mig för folk så jag aktar mig för vem som får ta del av mitt innersta.

Det måste ju vara nåt fel på mig, jag har börjat förstå det nu.
Tack för ingenting...

Svart hål

Där befinner jag mig just nu...
Kollade mig själv i spegeln, ser ut som ett spöke - likblek och svarta ringar under ögonen.
Jag hör inte hemma här, känner det mer och mer.

Jag ger upp!

Japp, orkar inte mer, pallar inte med skiten, trött på att bry mig...
Hålrummet i mig bara växer och jag  känner mig helt urlakad egentligen men vad gör man inte för att hålla humöret uppe? Inte visa, låtsas som att allt är ok hela tiden.
Egentligen vill jag bara gallskrika och gråta tills jag somnar av utmattning!
Det jag känner kanske bara är en världslig sak när allt kommer omkring men det äter upp mig inifrån och jag är livrädd...
Livrädd för att inte räcka till, för att inte duga.
Jag är så trött, det känns som att själen är helt uttömd, att jag inte har mer att ge - fast jag faktiskt har massor att ge!
Konstig känsla det där.
Efter en helvetesnatt som den här vill jag bara stänga in mig och gråta, kanske t.o.m slå sönder saker - jag som inte ens är pyttelite våldsam.
Jag fryser och är så trött...

Ont ont ont...

Jag har så jävla ont i axeln igen, det är inte kul. Den har ju hållt sig lugn ett tag men nu verkar det som att det var dags för lite jävelskap igen! Måste prata med min personliga massös tror jag.

Har kommit på en sak som gör mig så jävla irriterad, snacka om dubbelmoral! Sen har jag återigen gått på missen att göra saker för folk som ändå inte uppskattas, att jag aldrig lär mig! Ska det vara så svårt att bara låta bli?! Det är jag i ett nötskal, alldeles för snäll som vanligt.
Ibland tror jag att det vore bäst om jag flyttade ifrån Stockholm, började om ordentligt liksom. Det är bara det att jag skulle sakna dem som verkligen betyder nåt för mig så galet mycket. Jag ska ju inte sticka under stolen med att det finns dem som jag skulle klara mig så mycket bättre utan. Det värsta är ju att det inte alltid bara är att bryta med dem, för det finns alltid nån som känner nån som känner nån liksom och då blir man aldrig helt fri.

Nej det är uppenbarligen ingen bra dag idag och jag vet precis vem jag behöver prata med om det här, synd bara att det inte går utan att missförstånd uppstår. Jag vet det av erfarenhet.
Vissa gånger tror jag fan att det vore bra att vara livegen, ha nån jävel som bestämmer över en, vad som är bäst och inte. Det trista är att jag har grymt svårt att ta "order" från nån, skulle aldrig kunna göra lumpen för ända sen jag var liten har jag oftast gjort tvärtemot vad folk sagt åt mig att göra eller inte göra. Kanske det har satt sina spår i mitt vuxna liv också? Men att göra tvärtemot vad ens hjärta och hjärna säger, funkar det? Eh, tydligen inte! Då hade det inte funnits några problem att lösa. ;-)
Jag orkar bara inte ta tag i allt just nu men när ska jag annars göra det?! Now is a time as good as any som det heter. Ja, jag får väl göra som jag brukar när livet känns surt - skriva dikter! Det lär väl skramla till i diktbanken under dagen misstänker jag.
Jag har ingen lust att jobba idag iaf, så mycket är säkert! Det har jag iofs sällan när jag grubblar över mitt liv... Vissa är ju tvärtom, de vill jobba för att inte grubbla, jag vill gärna grubbla ifred. Bra eller anus? Ja, det är frågan...

Laters!

Ledsen

En av de som står mig närmast och som aldrig dömt mig för nåt jag tagit mig för eller gjort har just pissat på mig för det jag tror på. Känns förjävligt faktiskt och det gör mig tokledsen. Han kan inte ens respektera min åsikt såsom jag respekterar hans utan måste fortsätta pusha och pusha. Varför?! Vad får han ut av det? Sen anklagar han mig för att ljuga också... Känns ju jättekul... Jag skulle aldrig nånsin pissa på honom för nåt som ligger honom varmt om hjärtat eller för nåt han brinner för, tvärtom! Är det nåt som får honom att må bra har han mitt fulla stöd oavsett om det är är nåt som intresserar mig eller inte. Mitt intresse ligger ju i att han mår bra.
Fattar inte hur han kan säga saker som: "Vad får du ut av det egentligen?" Uppenbarligen får jag ut nåt av det annars hade jag ju inte fortsatt med det. Vi har haft den här diskussionen så galet många gånger och vi har ju alltid kommit fram till att vi tycker olika men respekterat det. Vad hände med den respekten från hans sida?
Han har allitd varit unik i mina ögon just för att han ALDRIG dömt mig för nåt. Inte nu längre...

Om du läser det här vill jag att du ska veta hur ledsen du har gjort mig.
Har redan sagt det till dig men jag vet inte om budskapet gick fram...


Irriterad och fundersam

Kul det är att gå omkring och vara irriterad och smådeppig... Det tar så galet mycket energi och jag vet att det indirekt är jag som orsakar irritationen! Hehe can you say dilemma?!
Ja jag antar att jag bör göra nåt åt det för jag vet att jag inte kommer palla gå runt såhär i evigheter så det blir bye-bye beautiful helt enkelt.

Har en annan text som passar in här faktiskt! =)

Never enough - Epica

Can't you hear me screaming once again?
Voices you can't hear
Because you are consumed and in content
With everlasting greed

Don't you see me on my hands and knees?
Begging and bleeding
You're smiling as you bite the hand that feeds
But will you never see ?

Always watching what your eyes can't see
Feeling what your arms can't reach
Thinking you are in need
Always hearing what your ears can't hear
Feeling what your hands can't touch
Thinking you are incomplete

It was never enough that I gave to you
All of the horror that you've put me through
Now can't I make up my mind this time ?
This is where I will draw the line

Sacrificed my life to be with you
Why did you leave me?
There's nothing more from me you can consume
Cause you are incomplete

Always watching what your eyes can't see
Feeling what your arms can't reach
Thinking you are in need
Always hearing what your ears can't hear
Feeling what your hands can't touch
Thinking you are incomplete

It was never enough that I gave to you
All of the horror that you've put me through
Now can't I make up my mind this time ?
This is where I will draw the line

Everlasting need
Would you please answer me?
And make me complete

Everlasting greed
Would you please set me free?
Fulfill all my needs
And make me complete

It was never enough that I gave to you
All of the horror that you've put me through
Now can't I make up my mind this time ?
This is where I will draw the line

Never again will I be with you
No promise eternal carrying us through
I finally made up my mind this time
This is the end
I've drawn the line

Never enough to devour your greed

Fortfarande lika jobbigt

Kan verkligen inte skaka av mig känslan... Den är grymt påtaglig och det stör mig fruktansvärt mycket. Nästan så att jag mår illa faktiskt. Undrar varför jag hade den där drömmen nu?! Verkar riktigt konstigt...
Fy fan vilket hån... Usch!

Vilken jävla natt!

Fy för den lede...
Har drömt mardrömmar hela natten. Vaknade kl 2 och mådde så gräsligt dåligt, ångest deluxe och kände verkligen hur förödmjukelsen brann i hela kroppen, kunde inte kontrollera det så tårarna ville inte sluta rinna. Bad memories? Eh ja, en del kanske... Lyckades somna om och drömmer då i princip samma sak fast med en twist så att säga. Jag får fortfarande ont i magen då jag tänker på det och jag blir så jävla förbannad även fast det var en dröm. Nåja, dröm och dröm, det har ju i stora drag hänt på riktigt så det är nog därför jag känner mig så förödmjukad och arg.

NEVER AGAIN!
 
En grej som var skum dock var att jag hade piercingar typ överallt i drömmen... Wtf? Jag skulle aldrig i mitt liv pierca mig så galet mycket. Iofs, nu när jag tänker efter så kan det ha att göra med en speciell sak... Hmmm att jag inte tänkte på det! Klart... Jag i ett nötskal! Bending over backwards to please....! Fast det här var nåt grönjävligt faktiskt...


Get out of my head, I need to be alone!

Jag håller på att bli galen, ja faktiskt, helt jävla tokig! Vad fan är det frågan om egentligen? Jag orkar inte med den här skiten, inte en gång till. Jag har inte ens förtjänat det! Jag har fått nåt för mig och sen har jag svårt att släppa det. Hur fan gör ni andra när ni kommer på att: "Ingen idé, det kommer inte gå iallafall"???
Eller blir det så när man känner att nåt är så rätt liksom, som ett pussel där alla bitar passar perfekt? Jag har aldrig haft svårt att släppa saker och ting förut, eller ja vissa grejer men det är endast då jag känt att det är så rätt och då har det gett utdelning också. Man måste gå efter det man vill ha och det man tycker att man gjort sig förtjänt av, vad blir det annars av en? Jag är en sökare och nu söker jag efter nåt som gör mig lycklig utöver det vanliga. Det kan vara en sk wild goose chase men jag måste försöka, jag vet att om jag inte gör det kommer jag aldrig förlåta mig själv.

En annan sak: Jag måste lära mig att filtrera andra människors lidande, särskilt de som står mig nära. Jag blir fysiskt sjuk när nån närstående mår dåligt och jag kan inte hantera det så bra som jag skulle vilja. Det är inga problem då jag väl sitter där med personen som mår dåligt, då kan jag använda mig av smärtan istället och försöka hjälpa på alla sätt, det är efteråt, oavsett om jag sitter själv eller är bland vänner, som jag får ont i kroppen och själen. Det är jättesvårt att förklara, jag vet att jag låter som en jävla tokfia! Jag vill bara hjälpa, det är då jag mår som bäst. Måste verkligen ta tag i det här med healingen och utbilda mig ordentligt, jag kommer känna ett lugn då det vet jag.

En tredje sak: Jag älskar för mycket. Jag känner för mycket helt enkelt! Jag brinner för så mycket och jag kan inte hantera det. Jag behöver hjälp! Jag pratar mycket med mina vänner och min familj men det känns som att det är få som förstår mig. Har en vän som förstår mig till fullo och honom är jag så tacksam för! I alla andras ögon kan jag läsa tvivel och frågetecken men inte i hans, där finns inget fördömande alls och det är så outsägligt skönt att prata med honom. Jag skulle inte fungera om du inte fanns i mitt liv, kan inte ens tänka mig ett liv utan dig och din vänskap. Du hjälper mig mer än du tror och för det är jag evigt tacksam! Älskar dig! *kramar i överflöd*

Så den fjärde saken: Jag ska på date ikväll, ska bli jättetrevligt och jag hoppas att jag för en kväll kan släppa det som tynger mig och bara slappna av! Känner mig i och för sig väldigt avslappnad i den här killens sällskap så det bör inte bli några problem. Har jag tur får jag nog en härlig massage också, det brukar jag få. =) Undrar vad han bjuder på för mat?

Till alla er som är förvirrade där ute: Irra runt lite till så ska ni se att ni hittar till rätt plats då tiden är inne. Det är det jag hoppas på för egen del också...

Ciao for now!


Personlighetsklyvning

Oj oj oj... Vilken helg!

I fredags fick jag nån knäpp i huvudet. Jag FATTAR inte vad fan jag höll på med! När jag senare under helgen tänkte igenom allt och kollade igenom "skickat" i min mobil blev jag fanimej helt ställd. "Vad är det för fel på mig?!" Ja, så gick tankarna. Shit... När det sen gick upp för mig hur jag mått den senaste veckan, hur ojämn jag varit i humöret, att mina kompisar reagerat på att jag varit konstig, de 2 kvällar jag suttit och gråtit for no reason... Eh ja, sluta röka är ju inte bra för psyket! När man dessutom tar hjälp av tabletter för att klara av att låta bli giftet så ja... Det gick åt helvete helt enkelt! När jag kom på det så halverade jag dosen ögonaböj och nu mår jag mycket bättre! Jag känner mig som mig själv igen. *pustar ut*

Förlåt mig min älskade vän, det var verkligen inte min mening att utsätta dig för den skiten jag la på dig. Du anar inte hur mycket jag skäms. Tack för att du är så toppen mot mig ändå och för att du står ut med en tokig jävel som mig! *krama om*

Nu kanske livet kan bli någorlunda normalt igen? Det välkomnas med öppna armar i så fall. Eller ja, helt normalt vill jag väl inte att det ska vara, det blir liiite väl trist.
Har en date ikväll som jag ser fram emot massor. =) Jag ska bjuda på käk, frågan är bara vad..? Tips?

Mår skit idag

Fan vad jag mår dåligt idag... Allt känns förjävligt! Försov mig gjorde jag också...
Orkar inte känna nåt alls längre, vill bara bli bedövad, bara en stund så jag slipper alla de här känslorna. Det är som ett jävla ekorrhjul som aldrig stannar. Önskar att det kunde göra det så att jag kan kasta mig av.

Vågar inte blicka framåt och gå på den vägen som leder till det jag vill ha men jag kan inte vända heller.
Förbannat!!! Jag orkar inte gråta, det gjorde jag hela kvällen igår så nu får det räcka, ändå har jag tårar i ögonen hela tiden. Det är inte det att jag tycker synd om mig själv, det är bara det att efter alla motgångar vill jag känna på framgång. Det gäller bara för mig att bestämma mig för om det är värt all smärta det kan föra med sig? Vet inte om jag grejar det riktigt... *sliter mitt hår*

Tack för att du försöker hjälpa mig ur det här och ändra tankesätt, jag är jättetacksam verkligen men jag vet inte om det går... Tack ändå! *kramar om*


Tillbaka igen

Är på jobbet efter en veckas lidande. Förkylningen är fortfarande kvar men det börjar gå åt rätt håll.
Annars känns inget särskilt bra just nu... Känner att jag börjar hamna i det sk svarta hålet, depression. FUCK! Jag har varken tid eller ork att befinna mig där. Det räcker med skit nu! Karma, ja kanske men det får vara B R A nu, hör ni/du det?! Låt mig bara vara en stund, snälla...

Helgen var väl ok, lite otippad men ja, det funkade helt klart. Betedde mig som en idiot dock och det ber jag om ursäkt för. Sorry!
Lunch nu, får fortsätta senare...

Rensning och rannsakan

Har bestämt mig för att sätta mig ned och rannsaka mig själv.
Vissa saker måste rensas ut helt enkelt. Kan inte omge mig med personer som inte tillför nåt, det blir bara sjukt jobbigt i längden. Gör såna rensningar till och från och ja jag vet att det låter jävligt elakt men ibland måste man faktiskt för sin egen överlevnads skull. Varför ska jag vara den som bends over backwards hela tiden? Finns ingen anledning, ger man dom lillfingret tar dom hela handen. Det får vara nog nu!

Nu till nåt helt annat: Jesper, vad glad jag är för din skull vännen min. Lycka och välgång! ;-) *kram*

Så kallade "vänner"

Jag är riktigt ledsen och besviken.
En i min innersta vänskapskrets pissar på mig och min vänskap och det är inte ok!
Vi har känt varandra länge och jo, vederbörande kallar mig för en av sina bästa vänner. Hur kommer det sig då att personen i fråga inte längre kan erkänna att vi är vänner och vad vi har för relation till varandra?! Beats me!
Det känns som en onewaystreet litegrann, personen vet att jag gör i princip vadsomhelst för mina vänner men betyder det att jag och min vänskap bara duger ibland eller ska vi vara vänner hela tiden? Det känns helt sjukt och jag känner mig betydelselös. Det spelar ingen roll hur många gånger vederbörande talar om att jag är en av de bästa vännerna jag kan helt enkelt inte tro på det då personen inte visar det eller erkänner mig.

Det finns inget som gör ondare än det här, det kan jag garantera! Brustna hjärtan? Tsss...

Nej nu ska jag hämta en kaffe och tala om för mig själv att jag är värdefull och en bra människa. Känner mig rätt låg efter det här... :'(

En liten fråga: Skäms du över att du känner mig eller?!

Vilken suverän författare

Paolo Coelho är helt fantastisk! För ett gäng år sedan läste jag Alkemisten och den tog mig med storm. Nu har jag efter att i flera år fokuserat på Margit Sandemo hittat tillbaka till Paolo och det är jag själaglad för. Jag slås med häpnad varje gång jag öppnar hans böcker, de talar verkligen till den där delen av en själv som man är så osäker på. Man blir stärkt av hans böcker och det är en otrolig tillfredsställelse att läsa en bok och känna att den följer en lång tid efteråt.

Den bok jag läser nu "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät" har fått mig att inse att jag måste våga mer än vad jag gör, kämpa för det jag vill ha och kanske offra lite av tryggheten. Kort sagt, jag måste hoppa från klippan för att se om jag kan flyga och om jag skulle slå mig halvt ihjäl så gör det ingenting, då har jag iallafall försökt. Det är ok att misslyckas, det är ok att gråta, du kommer att resa dig upp så mycket starkare och ännu mer beslutsam än du var innan du hoppade. Våga tro att en människa i din närhet kan få dig att blomma och våga anamma den förändringen.

Just nu vill jag bara låta alla mina vänner och min familj få veta hur mycket jag älskar dem och hur viktiga de är för mig. En alldeles särskild person som står mig mycket nära och som jag älskar mer än mitt eget liv, kommer att få veta det då jag är mogen att tala om det. Tills dess ska jag fortsätta att pröva mina vingar, skratta oftare, älska mer och skriva mer poesi.

På återseende...


Non-stop

Det är hur ofta jag tänker på honom...
Den lilla krökningen av överläppen då han ler, ljudet av hans härliga röst, de där ögonen som är som mörka skogstjärnar... Klyscha? Nähä! Men vad gör man när man är kär så förbannat?!

Vill ju inte... Kärlek gör så jävla ont!

Kär? Jag?

Nja förälskad kanske är rätt ord. Det pirrar i hela kroppen och jag blir nästan fysiskt sjuk när jag tänker på honom!
Vet inte om jag har lust att vara förälskad i nån just nu, det känns bara jobbigt.. Men samtidigt är det ju sååå härligt! *hjärtklappning*
Om det börjar kännas mer och mer kanske jag bör säga nåt till honom men i nuläget känns det inte aktuellt, jag känner mig själv, kan vara ombytlig som fasen... =/

Gå inte bort från mig, eller jo gör det

Ibland överväldigas man av en känsla som är så intensiv att man inte kan andas... Det är vad som pågår just nu. Allt skulle vara så enkelt om vi bara pratade samma språk (jodå, vi har svenska som modersmål båda två men det är inte det språket jag talar om), då hade jag inte behövt säga nåt alls utan du hade förstått genom en enda blick. Man kan lugnt säga att I'm bending over backwards för att slippa ifrån de här känslorna, jag vill ju inte ens ha dem i kroppen. Lite svårt att välja bara, sånt här händer ju hela tiden och vem kan välja vem man ska falla för?! Nej just det... Ingen... Trodde att det bara var en fas jag gick igenom men har insett att det inte alls är så. Det värsta är att det är helt omöjligt, kan aldrig prata med honom om det här, det går bara inte! Vore förträffligt om man bara kunde välja att inte tänka på honom. Yeah right...
Blir åtminstone lite distraherad under flytten ikväll men när den är klar är man ju lämnad åt sina tankar och då hittar han dit igen med hela sitt underbara väsen... Damn!

Yes!!!

Fick lägenheten! Ofattbart, brutalt lycklig! Den 8 januari ska jag skriva kontrakt och den 1 februari går flyttlasset. Wohooo! Äntligen händer det lite kul grejer.

Fy f-n vad trött jag är idag... Varit vaken sen 03:40 imorse, hade grymt ont i ryggen så det var lögn att försöka somna om... Tröttheten har liksom gått upp och ner under hela dagen men nu känner jag mig helt slut i huvudet och vill bara gå hem. Klarar inte ens av att vara trevlig längre, blir bara irriterad på allt! *muttrar*

Dessutom fick jag en jättetråkig nyhet för en vecka sen ungefär... Min vapendragare här på jobbet, Staffan, ska börja jobba på ett annat företag inom koncernen. =( Vet fortfarande inte riktigt hur jag ska klara mig utan honom. Då han berättade det trodde jag att han skojade, blev så jäkla chockad! Sen sjönk det in och då var det bara att springa ut på muggen och böla en skvätt... Vilket jag fick göra over and over and over again... Vill inte ens tänka på hur mycket jag kommer att tjuta den 15 december då han jobbar sin sista dag här... Hmm, den dagen den sorgen ja...

Nu är det fika! Ett litet break iaf och det är jag tacksam för.

Tidigare inlägg Nyare inlägg