Att förlåta sig själv

Det kan vara svårt, tro mig.

Det låter ju pissenkelt men det är det inte. Att bara säga: "Jag förlåter mig själv" är ju en sak men att verkligen mena det är en helt annan.

En klok människa sa till mig: "Först när du förlåter dig själv, för vad du gjort mot dig själv, så kommer du att må bättre."

Alla vet ju hur skönt det känns att bli förlåten då man vet och känner att man har gjort fel eller sårat någon.

Nu är det ju så att jag har tillåtit mig själv bli sårad lite för många gånger och det är dags att jag förlåter mig själv för det.
Problemet är att det känns bakvänt att förlåta sig själv, helt fel liksom.

Efter en nästintill sömnlös natt (sov jag så drömde jag om obehagliga händelser ur det förflutna) så vet jag att jag har mycket att förlåta mig själv för, väldigt mycket.

Kanske kan oket som ligger på mina axlar bli lite lättare att bära då, vem vet.

Jag ska även försöka släppa min irritation gentemot folk som inte tycker om sig själva och pga det beter sig som lägre stående varelser och drar fram som stormvindar, ivrigt sårande andra, i sin jakt på egenvärde och självkänsla.

Det som kommer att bli svårast att förlåta är att jag i flera års tid har ifrågasatt MITT egenvärde. Trott att jag inte varit värd bättre fast jag vetat att jag är värd FAN så mycket bättre! Hur kan det krocka så förbannat? Förstår inte... Battered wife syndrome är väl en benämning kanske fast utan den fysiska misshandeln då så klart.

Fy fan, vad han kom lindrigt undan.
Nattens drömmar visade mig att jag inte helt har kommit över hur jag blev behandlad då, fast jag trodde att jag lagt det bakom mig. Det verkar dock som att det speglar mitt inre idag, hur jag mår och hur jag uppfattar mig själv.

Min mun kan säga en sak medan min själ säger en annan. Min mun kan säga att jag är en stark kvinna som inte låter mig trampas på. Min själ säger att det är precis det jag inte är. För om jag hade varit en stark kvinna som inte låter sig trampas på så hade jag väl inte suttit här nu med den svåra uppgiften att förlåta mig själv?

Jag kan skämta och skratta som jag alltid gjort, plocka fram min sexuella och sjuka humor men numer tror de flesta män tydligen att det är en invit. Varför? Beror det på att mitt inre är förändrat? För 10 år sedan uppfattade alla mig på helt rätt sätt; att jag var en glad tok som bjöd på sig själv med en sexuell och sjuk humor.
Var tog den token vägen? Hon finns nog här någonstans i krokarna, hon må vara lite suddig men hon ska försöka med konststycket att förlåta sig själv så kanske konturerna blir lite skarpare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback