Med natten som bakgrund



Ibland är natthimlen alldeles svart. Ja, självklart tänker ni då men jag menar verkligen svart. Inga stjärnor, ingen måne, inga satelliter, inga moln, bara svart. Som om jorden befann sig i ett hål. Det här var en sådan natt. Fönstret på fjärde våningen var öppet och jag satt och tittade på allt det svarta, funderade på om jag skulle sätta dit en klick med färg, gult kanske?
Nej om jag skulle ta och måla dit stjärnorna igen, månen också. Det kunde väl inte skada, om jag målade natten i färger? Jag ville inte stöta mig med Det svarta så jag funderade länge och väl.

Jag bestämde mig och hämtade min färgpalett, en klick gult för solen. Jag log åt minnet av min vän. En klick blått för havet, Det svarta var perfekt som bakgrund. En klick grått för vinden, den som brukar viska i mitt öra. En klick vitt för kontrastens skull, jag kan inte leva utan kontraster. En klick grönt för reinkarnation, för jag vill verkligen tro att det finns mer efter döden. En klick lila, den får symbolisera sorgen jag bär på. En klick rött för kärlek och hat, gränsen är hårfin.

Jag öppnade dubbelfönstret helt och doppade penseln i den blå klicken, sträckte ut armen så långt jag kunde för att vara alldeles nära och gjorde några svepande rörelser. Mitt skratt klingade ut i det svarta och slog tillbaka som ett eko. Eller var det verkligen ett eko? Tänk om jag hade kittlat Det svarta då jag svepte min pensel över det. Jag provade igen, skrattade till och hörde natten svara mig.
”Fantastiskt!” utbrast jag och satte dit en klick lila och en till och en till, tills jag hade fyllt nästan hela natten med min sorg.

”Varför använder du dig nästan bara av lila?” frågade en röst, jag visste så väl vem rösten tillhörde. Det svarta hade betraktat mig under mitt skapande och nu hade han blivit nyfiken.
”Jag målar med min sorg.” svarade jag.
”Du måste bära på en stor sorg.” konstaterade Det svara.
”Vi bär alla på sorger. Stora sorger och små sorger” sa jag
”Vissa större än andra.” sa Det svarta instämmande.
”Min sorg är inte större än någon annans, bara annorlunda. Det är min sorg och den är lika unik som jag.” sa jag och kände mig utvald av natten. Min pensel svepte fram och tillbaka, upp och ned över Det svarta.
”Känns det bättre när du målar din sorg på mig?” frågade Det svarta långsamt.
”Inte bättre men lättare. Du delar ju min sorg med mig nu.” svarade jag och lade ifrån mig penseln.
”Fortsätt måla.” uppmanade Det svarta, ”Jag vill gärna hjälpa om jag kan.”
”Det har du redan gjort.” svarade jag med ett leende, ”Men jag fortsätter gärna en annan gång.”
”En annan gång?” upprepade Det svarta.
”Ja, när jag bär på nya sorger som är för tunga för mina armar.” sa jag, ”Då sätter jag mig i fönstret och väntar på dig.”
”Jag finns här, bara du tittar tillräckligt noggrant som du gjorde nu i natt.” sa Det svarta vänligt.
”Jag vet vad jag letar efter och jag kommer att hitta det igen.” sa jag och stängde långsamt fönstret.


© Alfabetan

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback