Alfabetan

Paolo Coelho är helt fantastisk! För ett gäng år sedan läste jag Alkemisten och den tog mig med storm. Nu har jag efter att i flera år fokuserat på Margit Sandemo hittat tillbaka till Paolo och det är jag själaglad för. Jag slås med häpnad varje gång jag öppnar hans böcker, de talar verkligen till den där delen av en själv som man är så osäker på. Man blir stärkt av hans böcker och det är en otrolig tillfredsställelse att läsa en bok och känna att den följer en lång tid efteråt.

Den bok jag läser nu "Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät" har fått mig att inse att jag måste våga mer än vad jag gör, kämpa för det jag vill ha och kanske offra lite av tryggheten. Kort sagt, jag måste hoppa från klippan för att se om jag kan flyga och om jag skulle slå mig halvt ihjäl så gör det ingenting, då har jag iallafall försökt. Det är ok att misslyckas, det är ok att gråta, du kommer att resa dig upp så mycket starkare och ännu mer beslutsam än du var innan du hoppade. Våga tro att en människa i din närhet kan få dig att blomma och våga anamma den förändringen.

Just nu vill jag bara låta alla mina vänner och min familj få veta hur mycket jag älskar dem och hur viktiga de är för mig. En alldeles särskild person som står mig mycket nära och som jag älskar mer än mitt eget liv, kommer att få veta det då jag är mogen att tala om det. Tills dess ska jag fortsätta att pröva mina vingar, skratta oftare, älska mer och skriva mer poesi.

På återseende...

Gracila näckrosor
i stormande dans med anemoner
vrider sig lustfyllt i mina händer

Koreograferat av tidlösheten

Jag andas in dess älskog
tar ett mentalt fotografi
och låter mig bäras
på osedda vågtoppar

Och du vandrade i tidvattnet
lockad till tårar



© Alfabetan 070905